Om ordens ursprung

Veckans ord är misantrop, ett ord som ju betyder människohatare och ofta felaktigt anges ha myntats av Molière, när dennes folkilska katt Missan bet folk för mycket, och han på franska utbrast Missan, trop!

Det har också hävdats att den första delen skulle komma från det grekiska ordet misos, som betyder hat och att restens av ordet ursprung går att spåra i antropos - det grekiska ordet för människa. Som så ofta här är det dock så att om en förklaring känns för orimlig så är den ofta det.

En troligare förklaring går nämligen att spåra i att fårs inställning till människor förändras till det argare när de lämnar den mänskliga fosterfamilj de vuxit upp i och blir mise en troupeau - placerade i en flock.

Förklaringen miso-in-dropp - att samurajerna gavs miso-soppa intravenöst som enda förtäring dagarna innan bataljer för att göra dem trilska och bygga upp deras berömda okontrollerade bärsärkavrede är tvärtemot vad man kanske antagligen lätt kan tro något längre från sanningen.

Dagens ord – barbeque – har en brokig och intressant historia med många spridda felaktiga etymologier.

En tidigare vanlig men på senare tid något misskrediterad missuppfattning är att barbeque skulle komma från Barba-Que – den medlem i barbapappafamiljen som hade sitt ursprung i Barcelona, i Spanien, och under barbapappeberättelsernas diskbänksrealistiska period råkade fatta eld i en frityroljepractical-jokeolycka på det hotell i Torquay där han jobbade; den på detta sätt grillade Barba-Que blev sedan uppäten av övriga barbapappor för att kött var dyrt. Det hela var tragiskt men har inget med dagens etymologi att göra.

Ordet har också hävdats komma från barbacka eftersom det är vanligt förekommande i delar av världen att grilla både kor och grisar utan sadeln på. Denna förklaring kan tyckas styrkas av det faktum att det pampasspanska ordet asado med samma betydelse bevisligen härrör från det svenska ordet avsadlad men stämmer faktiskt inte.

Mer långsökt är den förklaring som har att göra med en förmodad koppling till barbacoa – ett ord som på vissa karibiska indianspråk använts om en eldgrop för tillagning av djur. Detta ord skulle sedan ha lånats in i diverse europeiska språk via spanska och engelska kolonisatörer i karibien. Givetvis nonsens.

Tyska utegrillars tendens att ha hullingförsedda hörn – barb-ecke – eller förekomsten av franska barer som serverar endast grillade fågelnäbbar – bar-bec – bevisar heller ingenting. Ursprunget är ett annat

I själva verket kommer nämligen ordet från latinets barba (som betyder skägg) och ändelsen -que (med betydelsen även) och myntades av en dubbelt kränkt Julius Caesar när denne blev varse dels att adoptivsonen Brutus sällat sig till de imperatocidiska konspiratörerna ute efter kejsarens liv och dels att kejsarens eget skägg samvetslöst fattat eld av glöden från den ur kejsarens mungipa fallna cigarillen och så börjat steka den kejserliga hakan knusprig.

Som en fotnot kan man notera att det ibland ifrågasätts att Et tu, Brute, barbeque (det vill säga Även du, Brutus, och dessutom skägget!) – de ord som i Shakespeares pjäs Julius Caesar tillskrivs denne som de sista – faktiskt skulle vara vad Caesar sade; det säges och menas att alternativa kandidater som και συ, τεκνον, Je suis blessé och De kan aldrig träffa mig på det där avståndet är troligare eftersom barba är ett feminint ord och därför inte skulle få formen barbe i tilltalsformen vokativ.

Här måste man dock besinna sig lite och betänka att Caesar hade ett väldigt manligt skägg som nog visst förtjänade maskulina deklinationer.

Passande nog för denna årstid när så många, i en anda av beslutsamhet och framförsikt, åter stiger in på sina arbetsplatser för att på den gångna sommarens ledighets vilas fundament konstruera höstens produktivitetsöknings metaforiska flervåningsbyggnad är denna veckas ord semester.

Många ord i vårt språk har en spridd folketymologi som alla känner till och utan att kanske reflektera över sannförmodar; andra ord har fler än en. Skulle man fråga en slumpmässigt vald person på gatan om ursprunget till ordet semester skulle man nästan garanterat få någon av en liten uppsättning förklaringar, alla felaktiga.

Den vanligaste bygger på sammansättningen av den indoeuropeiska stammen sem som bär betydelsen sommar och den danska politikern och dannebrogskommendören Ester Larsen som ibland var ledig på sommaren – hon var på sem-ester.

Problemet med denna förklaring är att ordet finns belagt sedan bergis 30-talet och Larsen började inte arbeta förrän -59.

En något ovanligare, men ändå spridd, missuppfattning bygger på en förmodad koppling till ett latinskt utryck för sex månader.

Ibland kan man se förklaringen att ordet skulle komma från en latinsk stam sem med betydelsen frö sammansatt med ester – i betydelsen ett syntetiskt doftämne – och ursprunget skulle vara att medlemmarna av det gamla Roms stora medelklass sällan hade råd att åka ut till jordbruksbygder på landet för sina ferier utan fick stanna i staden och nöja sig med den syntetiska doften av säd.

Det finns ett sädeskorn av sanning i denna förklaring men som så ofta är den nakna verkligheten både vackrare och mer skrämmande än alla dessa missuppfattningar sammantagna.

Faktum är att på Gubben Noaks söners tid, när vår berättelse tar sin början, talades även om hamester och jafetester då Gubben Noak använde syntetiska doftämnen – med kroppslukt från var och en av sina tre söner Sem, Ham och Japhet – för att signalera vems tur det var att ta en paus från det tunga arbetet att mata – och mocka efter – den ansenliga mängd djur som trängdes i provisoriska burar på den stora båtens nedre däck där ljudnivån försvårade högtalarutrop och gjorde sprinklers med kroppsluktsessens till den mest praktiska kommunikationsformen.

När vattnet drog sig tillbaka spred sig så Gubben Noaks söners ättlingar över världen och tog med sig de nya orden av vilka semester sedan, via en kedja av ordlån genom volgatyska, syrjänska och lulesamiska, slutligen tog sig in i svenskan och därifrån vidare till de övriga stora världsspråken; hamester och jafetester gick däremot just inte att uttala på volgatyska och dessa ord föll därför i glömska och den syntetiska kroppslukten av bröderna Ham och Japhet kom att hamna på de inte längre särskilt använda kemiska kontrollsubstansernas olfaktoriska Del Boca Vista.

Dagens ord - salmonella - har fått sitt ursprung ur det i interaktionerna mellan nyländska bönder och handelsfarande från Genua uppståndna finsk-italienska pidginspråk som gett sitt namn åt det för sina tekoppar med motiv av de av Tone Norums böcker sedermera odödliggjorda små varelserna Mumintrollen kända Tavastehusbaserade keramikhuset Iittala.

I likhet med sitt italienska substratspråk hette lax salmone på Iittala och i likhet med sitt finska superstratspråk ger ändelsen -lla betydelsen på eller bredvid.

Seden att gnida in livsmedel med rå kyckling var så stark på den här tiden att det uppstod ett likhetstecken mellan salmoneella (som alltså betydde något som finns på lax) och magsjukebakterier.

Den gängse förklaringen att ordet skulle komma från uttrycket psalm ohne ella som då skulle använts när magsjuka spanjorskor nekas att sjunga i tyska kyrkor är däremot en missuppfattning.

Någon enstaka missriktad förståsigpåare kan också hävda en koppling till Daniel Elmer Salmon – den patolog vars assistent först hittade bakteriesläktet ifråga. Naturligtvis nonsens.

Vårt första ordursprung att nyktert dissekera under ljuset av den språkhistoriska insiktens kärleksfulla lampa är bråttom.

Många har hört det sägas att detta ord är unikt för svenskan; att andra språk utrycker samma betydelse endast med långa omskrivningar eller ibland korta koncisa ord. Detta är helt sant.

Vad många inte vet är sedan hur detta uttryck kommit in i vårt språk varför vi här ska gräva i några vanliga missuppfattningar.

Något som ofta hävdas är att ordet kommer från de skrothandlare som innan stängning hade ont om tid att få sin gård bråt-tom. Detta är naturligvis nonsens.

Ytterligare några absurda missuppfattningar som måste motas i grind är att det skulle finnas en koppling till ordet bråd, i betydelsen snar eller att det ursprungligen var den signal som användes när brottare fick skynda sig att starta matchen.

I själva verket kommer det från fotbollspelaren Johnny Bråttom 'Ekström' som var så kvick i fötterna att han förändrade en hel världs svenska språkbruk för evigt. Värt att tänka på.